Sida 1004 i originalet

1004 senare hälft (nu i Kungl. Biblioteket; jfr ovan s. 883), och senare, som det vill synas, regelbundet återkommer hos de forskare, som tagit närmare befattning med originalhandskriften, såsom Erik Sehlberg (f 1842; jfr ovan s, 885 med n. 7), Bernhard Risberg (1890), Knux Barr (1897, 98) och framför allt Karl A. HaeGERMARCK1 den eminente Bromanskännaren (1900 och senare; härom vidare nedan), m. fl. Då härtill kommer att de personer, som användt Stockholms-kopian — såsom G. Anrep och andra — ju icke haft någon anledning att närmare reflek­ tera över namnet, har den angivna formen som antytt blivit den hävdvunna och detta som det förefaller under inemot 200 år. (En reservation måste dock göras härvid, nämligen den att det icke har givits tillfälle att undersöka den akademiska disputationslitteraturen i äldre tid, men utsikterna för att detta Bromans verk i nämnvärd utsträckning skulle där ha kommit till användning få nog anses vara mycket små.) Säkerligen kan det också ha haft sin betydelse, att titeln i fortsätt­ ningen talar om ’Stam-träen’, vilket kunnat medverka till att just Ættqvist förefallit att passa väl i sammanhanget. Vad nu angår den här föreliggande, på en avskrift av Hægermarck grundade editionen så har dess redaktion tyvärr först vid tidpunkten för tryckningens nära förestående fullbordan kommit till klarhet om att här föreligger ett spörsmål, som kräver en närmare undersökning.1 Den iakttagelse som gjorts innebär nämli­ gen, att det icke låter sig förnekas, att den omtalade sista bokstaven sådan den formats av författaren kan vara avsedd att utgöra ett l och icke ett t. Bokstavens form är i så fall något ovanlig och ter sig som synes såsom ett stort L. Det kan emellertid konstateras, att Bromans sätt att skriva l i slutet av ord ej sällan företer vissa egendomligheter i antydda riktning, och ehuru det ej lyckats ad hoc att påvisa någon fullvärdig motsvarighet, möter det icke någon svårighet att peka på ansatser. Accepterar man här ett l — och man är nog nödsakad härtill — blir det fråga om ett fornvästnordiskt ættqvist f. ’Slægtlinie, Gren af en Familie', i äldre tid känt både från fornnorskan och fornisländskan och ännu alltjämt gångbart i modern isländska, liksom även det tämligen synonyma kynkvisl, f. 'Slägt, Stamme; Slægtled’, vid vars sida man intressant nog finner ett kynkvistur m. 'Afkom'. Broman hade ju som bekant en stor förkärlek för isländska ord och uttryck — det mest påtagliga beviset är ju, att han åt sin hemprovins och därmed också åt sitt förnämsta lärda verk gav namnet Glysisvallur. Ehuru hans insikter i språket torde ha varit skäligen ytliga, tycks han — åtminstone att döma av den tryckta katalogen över hans boksamling (Sthm 1757) — ha ägt en viss förtrogenhet med den isländska litteraturen, sådan denna förelåg i editioner och översättningar av P. J. Resenius, O. Verelius, P. Salan, herrarna Peringskjöld, far och son, m. fl. Hans förnämsta hjälpreda var nog Verelii bekanta 'Index lingvæ veteris Scyto-Scandicæ’ (Ups. 1691), och här fann han ordet Ættquisl anfört 3 gånger som uppslagsord med översättningar som 'Ramus genealogicus, Teelning af Slächten’, 'propago generis”, 'Slächts afföda’ m. m. I den titel han utformade lyckades han förutom Glysisvallur inflicka ytterligare några isländska ord, sålunda ættbogi, som Verelius med hänvisning till Trojamanna saga och Islendinga saga återger med 'propaginis diductio’ och Fritzner och Blöndal med 'Slægt, Slægt- 1 Det ges visserligen i Hægermarcks anteckningar ett och annat, som synes ge vid han­ den att han varit inne på tankegångar i olika riktningar men ändock bestämt sig för att vidhålla det hävdvunna namnet.