Sida 935 i originalet

935 S. 686, r. 13. Sonen Magnus Granlund, som förmodats var född omkr. 1713 (Bucht; tydligen något för sent), biträdde länge fadern i hans byggnadsföretag och tycks även, efter hans död, ha självständigt handhaft dylika. Senare framträdde han som en ganska talangfull snidare och skulptör. Hans verksamhet som sådan har rätt ingående skildrats av Carl R. af Ugglas, ’Mäster Magnus Granlund. En svensk kyrkodekoratör på 1700-talet’ (i Kult och konst, 1905, s. 75—98). Härav framgår att han vid sidan av sniderier, ramverk o. dyl. särskilt specialiserat sig dels på predikstolar, där han rönt en tydlig påverkan av Burchardt Precht, dels på altaruppsatser av skilda slag, någon gång med reliefer, ofta med s. k. profileurer dvs. sidogestalter (oftast Tron och Hoppet i varierade, men stundom rätt stereotypiska former). Huvudparten av hans verksamhet under åren 1740—68 var inriktad på de uppländska landskyrkorna, varför han också fann sig föranlåten att lämna huvudstaden, där han först skall ha etablerat sig, för att bosätta sig på Upplands landsbygd (bl. a. bodde han i Börje sn.). Ugglas redogör för de arbeten han] utfört i icke mindre än 18 Upplandskyrkor (inberäknat Upsala domkyrka, för vars räkning han snidade en dopfunt). Men ämnet är därmed icke uttömt. Redan nu kan man på grundval av de hittills utgivna partierna av monumental­ verket Sveriges kyrkor därtill foga ytterligare 4 Upplandskyrkor (Gottröra, Alsike, Haga, Frösunda) och en kyrka i Gestrikland (Valbo). Och det saknas icke anledning till en förmodan, att mera med tiden kan komma till synes. (Ifråga om Sveriges kyrkor kan f. n. hänvisas till Uppland: Bd 3: H. 1. (1921), s. 95; H. 2 (1952), s. 137 samt till registret i det slutförda Bd 4, ävensom till Gästrikland (1932—36), s. 140.) Det kan vidare erinras därom att Granlund som ett av sina tidigaste arbeten 1745 dekorerade orgelfasaden i Härnösands (dom)kyrka »med bildhuggeriarbete och behöriga sirater», varvid bland figurerna särskilt märktes konung David med sin harpa placerad överst på fasaden (Bucht, anf. arb., D. 2, s. 347). Granlund gick ur tiden 1779. S. 686, r. 14 nedifr. Om MArten Granlund (f 1759) se närmare Hm., D. 2, s. 42 f. S. 686, r. 9 nedifr. Sonen Olof Granlund (f. 1733, f 1793) blev till sist även han kyrkoh. i Harmånger (Hels.), se ibid., s. 43. S. 686, r. 8 nedifr. Martin Rogstadius, jfr Hm., D. 2, s. 312. Suppleringarna i texten delvis efter notiser av en sen hand (1800-talet) å infästad sedel; handen återkommer här nedan s. 688. — Om makans förre man jfr Hm., D. 1, s. 120: »Esbern Hasselman . . . Kallade sig i början Hassel.» S. 687, r. 12 nedifr. Martin L. Rogstadius (f. 1711) var sonson till här ovan nämnde Martin och son till klockaren Lars R. (ej Magnus som Hm. uppger). Blev slutligen kyrkoh. i Färila 1762 och avled 1778. HanochhansmakaBEATA Hazelia nämnas av Örnberg, Årg. 8 (1892), s. 414, not 4 och Årg. 13 (1905)» s. 248 not 2 (å sistnämnda ställe felaktigt Martin Rogstadius Magnusson). S. 688, r. i f. Om Christiern Rogstadius, som 1704 blev kantor i Maria församling och skola och dog i pesten 1710, se D. Sjöstrand, Maria skola (Sthm 1882), s. 206; jfr även G. Hellström i Personhist. tidskr., Årg. 39 (1938), s. 124. S. 689, r. 9. Om Mårten Svensson Strandberg jfr Hm., D. 1, s. 439 f. S. 689, r. 19. Om Anna Magdalena Wittfooth och hennes fader rådman Adolph Johannes W. (j 1708), se T. Carpelan, Åbo i genealogiskt hänseende på 1600- o. början af 1700-talen (Hfors 1890; Länsi-Suomi, 3), s. 135 f., 153.