290 / 1095

Och månde gärna sig över dem förbarma; Sitt bröd i lättja mande ej intet äta; En flitig kvinna som intet mande förgäta. Hon var min fröjd, mitt lust och äkta smycke, Till vilken barn hade ett gott tycke. D! högt; D! hett, du haven nu bortrivit Min Maka kär, som Gudi mig haver givit, — — — — — — — hjärteligen klaga, — — — — — — — — Gudi var behagat, — — — — — — — — svåra, — — — — — — — — bittra tårar. NB. De följande 12 raderna förnötta, och alldeles oläsliga. II: Kolumnen Ehuru fast jag efter dig nu längtar Min Maka kär, och visserligen väntar Jag får dig se, min ögnalust, min kära Uti Guds rike i evig fröjd och ära, över skola vi som klara solen skina; Amen! D! Gudi för din Sons Christi pina. UXORI DESIDERATISSIMÆ AC HONORATISSIMÆ HOC QVALE QVALECUMQ MONUMENTUM POSUI CUM LACHRYMIS MÆSTISSIMIS NB. De följande 16 st: raderna, på Svenska skrivna äro oläsliga, allenast synlig ord fästa i 15: raden —— ——— Christ, i 16. raden —— ——— haver avtagit.