388 / 1095

[17. Dilsbo.] tillförsamlingen till kapellan efter Hudevichius 1663, och blev sedan P. & P. uti Skattunge, där han 1702 dog. Laurentius Wallenius, d.ä. Lars Johansson Vallenius, född 1651, stud. 1670, präst 1677 och koll. sch. Hud. Kapellan 1678, nämndes i sal. ärkebiskopens Swebilii visitationsakt av 1690. Blev av ett slag vid bordet rörd när han åt middagsmål om en söndag, då han förut i kyrkan predikat hade, och dog samma stund 1700 in Martio. Lämnade barn efter sig; se min ättartabell XIX, klass II. Olaus Petri Ruth, d.ä. Pähr Ruth, bondeson här i socknen, av Ruthasläkten; var förut adjunkt i Harmånger och sedan här hos prosten Phragmenius, blev sedermera hans måg och 1701 komminister efter Vallenius. Blev här död en gammal man 1720, Dom. Trinit., och lämnade barn efter sig; se n:o 9, här följande om prästgården här i socknen. Olaus Ericus Erici Ifæus, d.ä. Eric Ifæus, efterföljande son i Nordanstig och Hanebo, född 1688, stud. 1707, präst 1710, krigspräst vid Hälsinge regemente tills han blev här kapellan 1722. Gift 1718 med Cath. P. Wahlman; se min Wahlm. Geneal. Barnen äro 4 st., men 2 döda; äro levande döttrar: 1. Cath. Ifæa, född 1719 – gift 1747 med regementsskrivaren Kiölling. 2. Marg. Elis. född 1728, gift 1748 med organisten Ström i Dilsbo. Förteckning på några kapellaner: — —— Eric Brunnius — —— Er. Jättendalius — —— Lars Johansson Vallenius — —— Pähr Ruth — —— Eric Ifæus — [denna förteckning har delvis införts i den fullständigare här ovan meddelade, som torde vara skriven av C. N. Lenæus, med en del kompletterande notiser av Bromans hand]. 1740, natten emot den 26 februari, uppkom ett så hastigt vådeld uti taket av prästgården, att den i grund avbrändes, den ena byggnaden efter den andra; och strax därpå, hela kyrkan av allt som brinna kunde inuti och utan; så att ock alla gravar och likstenar förlorades; p. p. uteslöts hela mässhaken med den där hängande väcktor [klocka], försmälta, alldeles förlorade; hela bogårdsmuren allt mitt omkring. Kyrkohärbärget, sockenstugan och många fler trähus där när omkring stående, lades också i aska; ty vädret var starkt, vattenbristen stor och hjälpen ringa och oförståndig. NB: Men ett under visade Gud.