964 / 1095

S. 739, r. 6 nedifr. Mårten Göransson (Wallberg) nämnes av Brun, D. 1, s. 117. S. 740, r. 14 nedifr. Om handelsman Sven Möller se ovan s. 641 med kommentar. S. 741, r. 1. Brita Lindvall äktade vice häradshövdingen och tf. borgmästaren Anders Gropman i hans 2:a gifte, se ovan s. 572 med kommentar, 649. S. 741, r. 7. Lars Lindvall d. y. (f. 1737 enl. Brun; d. 1806) vann burskap som handlande borgare i Hudiksvall 1758, representerade staden vid riksdagarna 1778—79, 1786, 1792, vald till rådman 1784. En dugande och driftig handelsman, om vilken det hette, att han (i kompanjonskap med sin vän köpman P. Bäckner) »med upptänkt och utsträckt handel gagnat sitt hus, stad och land» (Brun, D. 1, s. 172—176, 182, 204; D. 2, s. 81 f.). S. 741, r. 9. Handelsman Hans Bohman nämnes flerstädes, se särskilt ovan s. 674. S. 741, r. 15. Olof Lind hade redan tidigt under sin Stockholmstid tagit aktiv del i de olika religiösa strömningar, som då avlöste varandra i huvudstaden. Han hade sålunda, som Broman ju känner, på 1730-talet haft anställning som adjunkt vid Skeppsholmen (fr. 1734), alltså som medhjälpare åt Eric Tolstadius, centralgestalten inom den konservativa pietismen, och särskilt varit denne till hjälp i den religionsprocess, vari Tolstadius blev invecklad. Han hade ej blivit helt oberörd av J. C. Dippels förkunnelse, om också ej detta skett i samma grad som det gällde Tolstadius. Hans eget religiösa skriftställarskap var föremål för de teologiska myndigheternas uppmärksamhet bl. a. 1737 då även Broman hade i uppdrag att hålla ett öga på denna sida av hans verksamhet och skrifternas förekomst i hans hemstad. Och när senare den herrnhutiska väckelsen drog fram över landet, blev han efter en viss kritisk motsträvighet gripen av de sidor hos denna, som tilltalade hans blida natur, men utan att någonsin hemfalla åt dess urartade former. I denna anda verkade han så i Stockholm, varvid han bl. a. knöt nära förbindelse med en av rörelsens ledande krafter docenten Arvid Gradin. År 1757 kallades han till kyrkoherde i Söderhamn och kom därmed att i dessa bygder sätta så djupa spår i det religiösa livet, att man med fog kan tala om en verklig väckelse. Med sina utomordentliga gåvor visste nämligen den nitiske själasörjaren även att där så krävdes föra lagens talan. Han avled 1765 i Söderhamn. Av litteraturen rörande honom må anföras: Hm., D. 3, s. 105—110 (framställn. delvis byggd på A. Norells levnadsteckning i den av Lind ur G. Arnolds böner utvalda samlingen 'Uppväckelse till bön . . .' (1843); C. J. E. Hasselberg, Norrländskt fromhetsliv på sjuttonhundratalet (synodalavh., tr. i Örnsköldsvik 1919), D. 1, s. 149; Jensen, Söderhamns hist., Bd 1, s. 89, 121 f.; H. Pleijel i Sv. kyrkans hist., Bd 5 (1935), särsk. s. 424 f., 434, 492; C. A. Tollin, Tvänne Söderhamnskyrkoherdar från 1700-talet (i Julhälsn. till församlingarna i Ärkestiftet, 1923, s. 29—44), s. 29—40. S. 741, r. 8 nedifr. Om Georg (Göran) Mårtensson Wallberg (f. 1670), slutl. kyrkoh. i Hedvig Eleonora (Ladugårdslandet), Sthm, 1709 och hans maka Anna Magdalena Silfverström se G. Hellström, Stockholms stads hm. (Sthm 1951), s. 137; N. Ahnlund i Ladugårdslandet (Sthm 1937), s. 110 ff. (porträtt s. 113); Elgenstierna, 7, s. 237. S. 741, r. 3 nedifr. Anna Catharina Wallberg (döpt 1711, d. 1764), gift 1730 med bankokommissarien Esaias Zedritz (d. 1760), se Hellström, ibid.