Bild 1002 / 1045

vii'iss; var förordnad som informerade ungdomen i barnaläran. Det sva- raadtes att de (bönderna) skiftesvis hafva vissa tider den som samma be- shtälllning förrättar. — 1730 gaf Pastor förslag på en student från Of- varanisjö, Anders Olofsson Jedermark, såsom lämplig till klockare. Han haadle under förflutna vintern med Pastoris i Harmånger goda beröm där ddrittvit barnaläran; denne erhöll också tjänsten. Han synes emellertid hhafva varit en rätt äfventyrlig personlighet; slutligen blef han 1745 saker titill kyrkstöld och dömd att hängas. Straffet nedsattes dock af hofrätten titill 40 par spö och ett års arbete på Bohus fästning. Då han »icke ppröifvades tjänlig at til tiänsten återtagas», utsågs 1746 en ny klockare; i i imstruktionen för denne antyddes honom att oförsummeligen drifva bar- nnaliäran, med sä många som församlingen ville honom anförtro och han slskäiligen kunde hinna med. Förhållandet mellan präster och församlingsbor synes hafva varit ggodt, om också handlingarne utvisa att bönderna i dessa penningknappa titidœr gärna ville undandraga sig att lämna de bidrag till kyrkans vid- nmaikthållande, som af de förra ansågos nödvändiga. Men Pastor synes ääljest hafva intagit en erkänd ledareställning; var han sjuk, uppsköt man aalltt afgörande af ärendena. Vid ledigheten 1727 blef likaledes »vid sock- nnestämningen, för ovissheten skull om then tilträdande Pastore, intet rmera förehållit och afslutet, än at kyrkioräkningen förelästes». När H. IHaizelius sedan blef kyrkoherde och med kraft tog uti med alla gamla ooseder, var det väl en och 'annan som opponerade sig, och han beklagar ssig; en gång äfven öfver sådana »hwilka med them blåfte i samma horn», r,men han var som vi sett rätte mannen att öfvervinna motståndet. Huf- \ vuidorsaken till détta motstånd är det kanske som framlyser i en anteck- inimg 1729, då allmogen tillfrågades om de ville följa gamla eller nya fförordningen om prästerskapets uppbörd: »svarade alle, at the wille til cat undkomma något bry af owant, hålla fig wid thet som gammalt och iwranligit warit». Uttrycksfullt i all sin korthet är protokollet vid prostvisitationen 1700. J Pål fråga om församlingen hade något att anmärka mot sina präster, »s;varades: Alt Wäl, alt Wäl!». En angelägenhet som omfattades med s sbort intresse af sockenborna var besättandet af kyrkvaktaresysslan. 1735 ; ammälde sig afskedade soldaten Nils Nilsson Aborre att blifva kyrkovak- 1 taire, emedan han vore infödd i socknen och hade uti krigstjänsten mistat sirna fötter ; tyckte sig fördenskull vara så när till denna tjänsten som en i främling. Hans anhållan bifölls, och därmed hade man vunnit att ert falttig sockenbo fått sin bärgning. Kyrkoherden tör däremot ej hafva va- : ritt betjent med en så skröplig kyrkvaktare utan vid nästa ledighet styrt orm att fâ en frisk och färdig dylik. Men detta val tilltalade icke bön­ derna; 1741 finna vi därför att någre af allmogen ville att Halfvar Siiwertzson måtte, såsom en främling, ifrån sin beställning afsättas och nå- gom af de förafskedade soldater, som voro socknens infödde barn, och in tet födomedel hade, i stället tillsättas. Kyrkoherden förklarade då att ham öfverlemnade saken åt församlingens ledamöter, med det vresiga till- lä;gget att det litet eller intet anginge honom. Äfven i ett annat fall funno bönderne nödigt att bevaka sina in- triessen, då de 1740 förklarade att ämbetsmännen (smeden, skomakaren och skräddaren) hade deras goda förtjänst och sutte i bättre tillstånd än flere andre, hvarför de ej borde undandraga sig att betala vinpengar. K. H—k.