Sida 977 i originalet

diärmed är ej kändt; vid följande årets prostvisitation anmäldes emellertid aatt leutnant P:s fru ej ville nöja sig med bänken bakom kyrkoherdehustruns uatan begynt att stiga in uti en bänk framför chorskranket på manfolks- ssidan, »Biskopsbänken» af ålder kallad, hvilket församlingen tyckte icke rmindre otjänligt än ovanligt vara. Visitator ansåg att det borde fogeli- ggeni omgås och att man borde låta Herr Leutnanten förnimma försam- liingens mening eller i värsta fall öfverlemna frågan till Häradsrättens aifgörande. Protokollen hafva ej något vidare att förmäla om saken. /Af Bromans Attqvist finner man, att löjtnant P. (för öfrigt en af Bro- imans 52 kusiner) några veckor efteråt stupade i slaget vid Narva. En- Ikan bief omgift med en kapten, från hvilken hon dock senare blef skild. På sockenstämman 1726 formantes att intet allt för länge ringa (efter de döda, på det klockan icke måtte taga skada. Ett nytt skäl fram- ffördes 1747 för ätt ringningen skulle ske vackert och ej allt för hårdt (eller allt för länge, nämligen att det borde vara åtskilnad mellan ett lkungalik och ett annat. •1714 hade man företagit en indelning af grafplatserna på kyrko­ gården. Denna gaf dock upphof till åtskilligt missnöje; några klagade iöfver att deras grafställen kommit allt för långt i norr; andra öfver att lutrymmet var så trångt, att oruttnade lik måste upptagas. Det blef där- Iför 1731 beslutadt och samtyckt, att alla lik skulle efter hvar andra be- Sgrafvas, hvarvid man skulle göra en begynnelse österst på kyrkogården 'och continuera lik efter lik, norr ifrån kyrkomuren söder ut till bogårds- irnuren, linea efter linea hela kyrkogården igenom. Vid kyrkobyggnaden 1733 befunnos de mycket tätt stående graf- Ikorsen vara till besvär vid arbetet, hvarför man beslöt att ej vidare an­ vända dylika utan i stället 2 stycken järnkors, ett för större och ett för imimdre lik, dels att efter förra vanan bäras framför liken, dels ock att utmärka grafvarne om vintern. Något år tidigare stadgades att bårklädet ensamt ej skulle få tagas till likgårdarne, då det lätteligen kunde sönderslitas af oaktsamma och <delt icke heller, utom likbåren, kunde tjena den döda till någon heder; ty beslöts att bårklädet hädanefter icke längre skulle tagas än båren, och benne efterfölja. Hvad som egentligen afsågs med denna bestäm­ melse, fast det ej utsäges, var nog att förekomma bårklädets användande i vidskepligt syfte. Vid samma tillfälle dryftades de många brudpigornas offrande vid bradavigningar, hvilket befunnits föda mera förargelse och fåfänga utaf sig än uppbyggelse och Gudstjänst; det samtycktes, att det här, som i somliga andra församlingar förmentes skedt vara, skulle afläggas; hälst däxföre, att sådant syntes vara en afiefva af den påfviska villfarelsen. Doick måtte brudgumme och brud det göra, med hvar sin slant till kyr­ kan, om dem behagade. Vi återfinna äfven här den gamla seden att brudgummen var iförd prastdrägt vid vigseln. 1726 frågades på sockenstämman om det icke, för kyrkans intresse skull, vore nyttigt att man för kyrkans medel skulle inköpa salig kyrkoherden Gulic Bergqvists kappa, till att låta brudgum- marne den emot en skälig afgift på sina hedersdagar bruka? samt eme­ dan det uti prästkragen, hvilken brudgummarne dittills brukat, icke tycktes för dem vara någon synnerlig heder; om man icke i dess ställe skulle