1006 / 1095

S. 864, r. 16 f. Om kyrkoherde i Markim (Uppland) Lars Salthenius se Hm., D. 2, s. 267. S. 864, r. 18 f. Om Andreas Salthenius säger Helsinglands nations matrikel: »Militiam elegit»; hos Lewenhaupt finns han ej upptagen. S. 864, r. 20 ff. Om Daniel Salthenius och hans beryktade förskrivning (1718) m. m. se Hm., D. 2, s. 268 samt särskilt E. Lewenhaupt, Anteckningar om Uplands nation (Ups. 1877), s. 63—70 med där anförd litteratur, ävensom samme författare, Studenten som försvor sig till djävulen (Ups. 1893; ur Fyris 1893); Annerstedt, Upsala universitets historia, D. 2: 2, s. 408 f., osv. Han uppges ha varit född 1703 och inskrevs tillsammans med den förutnämnde brodern Andreas vid universitetet 27 jan. 1712. Då han i de ovan nämnda skrifterna betecknas ha tillhört Roslags nation, motsägs detta redan av universitetsmatrikeln, som anger honom liksom brodern såsom »Hels.». Och till yttermera visso återfinns båda också i Hälsinge nations matrikel under 1712: febr. Även i nämnda nations protokoll förekommer Daniel Salthenii namn vid flera tillfällen under de närmast följande åren, så 1714: 11 dec., 1715: 24 maj och 1717: 29 maj; vid detta sistnämnda tillfälle höll han t. o. m. en »Oration de Statu religionis Populi Judaici ante Christum natum». (Det torde emellertid böra anmärkas, att den förväxling, som skett ifråga om Salthenii nation, med all sannolikhet sammanhänger med det förhållandet, att Gästrike och Hälsinge nationer understundom (ibland endera, ibland båda) hade gemensam inspektor med Roslags nation. Se härom en notis av K. H-K å omslaget till H. 2 (Del II: 1), s. 4.) Hans dåraktiga tilltag att förskriva sig åt djävulen inträffade i januari 1718 och uppfattades av samtiden som ett fasansfullt brott, och redan i februari tycks häradsrätten ha dömt honom från livet. Först i september upptogs saken av den akademiska jurisdiktionen, men när domen även här kom att lyda på dödsstraff, förordade konsistoriet hos hovrätten med hänsyn till den dömdes ungdom och oförstånd lindring i domen: i konsistoriet hade ifrågasatts en månads fängelse och uppenbar kyrkoplikt, vilket också fastställdes som hans definitiva straff. Sedan han utstått detta, lämnade han 1719 Uppsala för att under den följande tiden uppehålla sig med konditioner i Göteborg och Stockholm, varvid han även kom att ansluta sig till den pietistiska rörelsen, som nu på skilda håll börjat gripa sinnena. När han så i samband med en ansökan om rätt att predika (venia concionandi) av Uppsala-konsistoriet blivit tillrådd att förlägga sina studier till ett utländskt universitet, lämnade han landet 1724 och begav sig till Halle, där han trädde i förbindelse med Francke m. fl. av den nämnda riktningens förgrundsgestalter. Här fick han snart fast fot, blev väl mottagen och erhöll fast anställning, och 1728 blev han efter disputation promoverad till filosofie magister. Härpå följde kallelse till Königsberg, där han först blev e. o. professor i filosofi men slutligen avancerade till ordinarie professor i teologi 1733, då han också erhöll teologie doktorsgrad. Ehuru han i denna ställning hade att utstå ett par hårda angrepp av vedersakare, som med stöd av hans ungdoms förvillelser sökte att störta honom, lyckades han att hävda sin position, och sin lärostol behöll han till sin död, som inträffade 1750. S. 864, r. 1 nedifrån. Om Isaac Bröms (död 1649), student 1615, den förste skolmästaren i Söderhamn, komminister i Forsa, kyrkoherde där 1638, se Glysisv., D. 2, s. 257, 432; Hm., D. 1, s. 385; Leijonhufvud, Ny svensk släktbok, s. 638.