1016 / 1095

må sägas ha som läkare åtnjutit ett anseende i skilda kretsar, som näppeligen kommit någon annan samtida svensk medicus till del. Av den omfattande litteraturen rörande Rosén von Rosenstein anges det viktigaste i Sv. män o. kvinnor, 6, s. 344 f. Härutöver torde dock bl. a. böra nämnas O. E. A. Hjelt, Svenska o. finska medicinalverkets historia, D. 1—3 (Hfors 1891—93), passim; Annerstedt, Ups. univ:s hist., D. 3: 1—2 (passim, se regist.); B. Hildebrand, K. Svenska Vetenskapsakademien (Sthm 1939), s. 516—521, 745 samt för hans familjeförhållanden Elgenstierna, 6, s. 434 ff. S. 879, r. 7. Eberhard Rosén (f. 1714, d. 1796), 1770 adlad Rosenblad, var yngre broder till Nils Rosén von Rosenstein och bedrev under dennes ledning sina studier fram till med. doktorsgrad i Uppsala 1741, blev assessor i Collegium medicum 1743 och med. professor i Lund 1744. Detta ämbete uppbar han sedermera i 40 år på ett sätt, som gjorde honom till en av lärosätets allra främsta prydnader, och vid sidan av sin betydelsefulla lärarverksamhet och sitt medicinska författarskap utövade han en omfattande läkarpraktik i Skåne, som ställde honom i främsta ledet bland tidens praktiker. Se vidare (Weibull o.) Tegnér, Lunds univ:s hist., D. 2, s. 145 ff. I hans äktenskap med Ulrica Eleonora von Hermansson föddes tio barn, däribland Elof generallöjtnant och friherre och Matthias justitiestatsminister, en av rikets herrar, greve m. m. Av professor Johan Hermanssons barn har Broman tydligen saknat kännedom om tvenne: dottern Elsa Maria f. 1719, d. 1794, gift 1756 med biskopen i Strängnäs Jakob Serenius (f. 1700, d. 1776) samt sonen Jöns (f. 1734, d. 1785), officer med överstelöjtnants avsked. Tillägg och rättelser. Ifråga om det här föreliggande arbetet råder det egendomliga förhållandet, att det hitintills visserligen snart sagt undantagslöst betecknats som Bromans Ættqvist men att det dock av åtskilligt att döma får anses som osäkert, ja rent av osannolikt att det verkligen varit författarens mening, att den titel han själv givit detta sitt arbete skulle så uppfattas. Allt beror härvid på, hur man tolkar den sista bokstaven i det huvudord, som i originalhandskriften inleder titeln, sådan den framträder skriven av författarens egen hand. För att klarlägga situationen återges här huvudordet ifråga fotografiskt: Härav får det väl anses framgå, att den omtvistade bokstaven obestridligen kan läsas som ett t. Att denna läsning, — Ættqvist alltså — väl också ligger närmast till hands får väl anses bestyrkt av det faktum, att den uppträder genom tiderna alltifrån den avskrift av handskriften, som utfördes under 1700-talets