1018 / 1095

linje och liknande, vidare flokkur, som Broman råkat fatta som en pluralform (!), varjämte han betecknar sig själv som 'Heimhamur i Valesheim' det vill säga kort sagt: hemmahörande i Välstad (Verelius översätter: 'Den som har sin hamn hemma . . . och trivs intet borta'). Under dessa förhållanden borde man ju ha väntat, att även titelns huvudord borde ha fått en isländsk touch och uppträtt som Ættqvistur. Invändningen är icke avgörande, då Broman nog kunde blanda isländska och svenska ord om varandra, men en viss udd mot läsningen Ættqvist ligger dock däri. Nämnas må för övrigt att i J. Swedbergs Schibboleth (Skara 1716) förekommer s. 408 ätteqvister, som översättes med 'posteri' (efterkommande). Långt tyngre som argument mot namnet Ættqvist väger emellertid det förhållandet, att Broman själv vid ett par tillfällen omtalat sitt verk under beteckningen ättqwiszel. Ett fall föreligger här ovan i titeln på 'Tillsatsen eller Bihanget' (s. 766). Ett annat fall möter man, då han med brev till A. A. von Stiernman av den 11 mars 1746 tillställer denne en förteckning på sina i handskrift föreliggande arbeten. Här upptar han som No. V sitt genealogiska verk under namn av 'Stamgårdar' etc. men tillägger så uttryckligen: »Titeln är Ättqvissel af förnämsta stamträd i Helsingland.» Och så betecknades arbetet också av brevets mottagare, när han hade anledning att omnämna detsamma (se ovan s. 990). Det är väl ganska osäkert, om Broman hade reflekterat närmare över den senare sammansättningsleden och haft något klarare begrepp om ordet kvisl, dess ursprung, dess innebörd med mera. Ehuru eljest rätt vanligt i ortnamn, tycks ordet för Hälsinglands del blott kunna påvisas i ett enda fall nämligen Kvisselbäcken i Färila-Kårböle socken. Och även appellativet tycks vara främmande för Hälsingemålet. Allt som rör detta ord har numera grundligt och allsidigt utretts av H. Ståhl i hans gradualavhandling »Kvill och tyll» (Uppsala 1950). Grundbetydelsen är tydligen 'något tudelat, tvekluvet' med en senare utveckling i olika riktningar bland annat hän mot 'förgrening, de grenar i vilka en släkt delar sig' och liknande. Men vilken Bromans ställning härvidlag än må ha varit, torde det med hänsyn till vad här anförts få anses fastslaget, att han obetingat har rätt att för framtiden få sitt arbete nämnt med det namn han själv avsett nämligen Ættqvisl. S. 883, r. 8 ff. Den här omnämnda avskriften i Kungliga Biblioteket har numera undergått en mera ingående undersökning. Denna synes ge vid handen, att den med all sannolikhet utförts av Peter (Pehr) Sundin G:son, tydligen identisk med den bärare av namnet, som född i Hudiksvall 1753 blev student i Uppsala 1774 (Hälsinge nation), skolmästare i födelsestaden 1778, prästvigd 1779 samt slutligen komminister i Lagga (Uppland) 1804 och död 1817 (se Hm., D. 2, s. 175). Av allt att döma har denne kunnat få tillgång till originalhandskriften under sin vistelse i Hudiksvall (väl knappast redan under Uppsalatiden), och det är också han som på insidan av kopians frampärm infört uppgifter om de personer, som inlöst vissa släkttavlor (se s. 883 not 4). Detta har ju skett först efter kopieringens slutförande, och det är möjligt att avskrivningen, som nog tagit en avsevärd tid i anspråk, utförts något tidigare än här ovan antagits. S. 883, not 1. Hänvisningen till Carlander gäller D. 3 (ej D. 2). S. 883 ff. I inledningen här ovan hade möjligen, i samband med den där givna karakteristiken av Bromans verk, bort nämnas något om den metod han följt vid uppställningen av sina genealogier. Härom torde nog åtskilligt kunna vara att