1057 / 1095

Helsingica. Hårda tider. Friherre Erik Sparre till Kroneberg blev 10 januari 1651 utnämnd till landshövding över Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen. Redan den 10 mars samma år höll han landsting i Järvsö; därvid synes en sammanstötning hava ägt rum med en del av de fullmäktige, såsom framgår av protokollet: »Matts Jonsson i Estuga i Bollnäs, Jon Persson i Klångstad, Anders Larsson i Rosla, Hans Michelsson i Wikebyn i Alfta blevo fängsliga satta för deras uppror de gjort hava med deras stämningar och olagliga södergång samt klagomål, som de hava förebragt.» Senare har »denna gången förskonte», och hela paragrafen har utgått. Det framgår ej vad som föranledde tvisten; antagligen var det någon pålaga, som vid föregående landsting av dåvarande landshövding genomdrivits mot hälsingböndernas vilja och som föranlett dessa att utse ombud för att i Stockholm överklaga beslutet. Det med kraft bedrivna arbetet på kustlandsvägens iordningställande torde också ha bidragit till att vidmakthålla den rådande misstämningen. På följande landsting i Hudiksvall fann landshövdingen av behovet påkallat att utfärda bestämmelser angående förvarandet av socknesigillen samt att avvarna menigheten att ej »lyda dem som komma till dem och åtskilliga saker förebringa». Under efterträdaren greve Johan Gabrielsson Oxenstierna (1655–1664) blev allmogen hårdare än förut pressad av kontanta gärder, körslor och övriga försvarsanstalter föranledda av kriget i Jämtland och Norge, varigenom missnöjet ökades. Vid landsting i Norrala 1659 fann sig landshövdingen föranlåten att söka bringa landskapets invånare till bättre lyda; i synnerhet förmantes allmogen av Delsbo socken, att de efter denna dag mindre än tillförene låta rådföra sig av deras kyrkoherde, som ofta eggat allmogen till motvilja och vrånghet uti vad han befallat förrän i det som gott och rådsamt är. Landshövdingens diktamen innehåller hot om straff för tredskande och en uppmaning till landstingsmännen från Delsbo att framföra en varning till kyrkoherden. Under generalmajoren friherre Karl Sparres landshövdingetid (1664–1677) fortsattes stridigheterna mellan styrande och styrda. På landsting i Söderala hade beslut fattats om att till landbetjäntes underhåll vid rannsakning och räfsteting (d.v.s. landsting) varje bonde skulle utgiva en halv kopparmynt i stället för den gamla gengärden, som alltsedan hedenhös utgått i naturaprestationer. Detta var nu en rätt ömtålig sak, enär landstingets beskattningsrätt och befogenhet i övrigt strängt taget saknade lagstöd. Förmyndareregeringen, inför vilken riksdagsfullmäktige från Hälsingland framlagt saken bland sina besvär, fann sig föranlåten att påpeka att »Gouverneuren Greve Johan Oxenstierna icke med allmogen utan allenast med landsens 24 afhandlat om denna sak.»