1059 / 1095

»att allt skickligen tillgår, och vi för vidare klagomål härefter bliva befriade, vilket när sker, efterkomme I vår nådige vilje etc.». Ännu en gång skulle dock ett av de gamla tvisteämnena spöka. I resolutionen af 1670 på allmogens i Hälsingland enskilda besvär lyder § 13: »Med de skrivarpengar, som berättas allmogen i stället för skålkarlslönen hava beviljat, och de nu supplicera att befrias, förblivrer det som nu är, till K. M:ts vidare förklaring»; därmed torde tvisten om landstingsbeslutet av 1663 hava fått uteslutande historiskt intresse, då samtliga parter snart genom det nya kriget med Danmark fingo andra saker att tänka på, och då den för Hälsingland egendomliga skålkarlsinrättningen ej gärna i längden kunde få äga bestånd vid sidan av det enhetliga systemet i övriga delar av riket. En viss självrådighet och ovilja gentemot nyheter vållade väl hos allmogen motspänstigheten inför myndigheternas anordningar, men också den alltjämt fortvarande bristen på kontanta medel, som gjorde även skenbart obetydliga penningutgifter kännbara. Båda de nämnda landshövdingarne vitsordade i annat sammanhang allmogens stora fattigdom. (Ännu in på 1800-talet framhöllo kyrkoherdar och kronofogdar oupphörligt i årsväxtrapporterna att i vissa socknar linodlingen från uråldriga tider lämnade den enda vissa penninginkomsten, varmed de skulle utgöra krono- och andra utskylder; i fall av missväxt »är mycknaste delen ganska besvärad af sina skyldigheter och kunna under bördan digna».) Under ofredstider blev påfrestningen naturligtvis ännu mera kännbar. Oxenstierna säger också i sin relation till K. Maj:t 1663, att uti nästförflutna fejde- och örligstider hava åtskilliga medel och vägar sig öppnat till missförstånd och skadliga konsekvenser, men tillägger, att de väl genom Guds makt äro vordna tillstoppade och förkvävda. Friherre Sparre omtalar, huru vid hans anträdande till guvernörsämbetet här och där uti landsorterna, i synnerhet i Hälsingland och Ångermanland, stora missförstånd voro inritade, vilka av sig gåvo farligt utseende, såsom vidlyftigt framginge av rannsakningar hållna 1665, men »äre de nu allesammans genom Guds nådiga verkan stillade och utsläckta; havande en del av de oroliga huvuden, som därtill orsaken och upphovet varit, undergått sitt poen och straff, som dem av K. Hovrätten är vorden pålagt, undantagande de av Hälsingland, över vilka brott ännu ingen resolution ankommen är. Där som deras grova förseende strafflöst kunde avgå, kunde lätteligen en fast värre flamma begynna brinna, som svår nog att dämpa vara torde.» (Forts.) I senare delens 6:te häfte kommer att innehålla: Kyrkorna i Hogdal, Hudiksvalls stad samt i Skog, Söderala, Söderala, Hanebo och Bollnäs socknar.