108 / 1095

95 430; såsom ock av Tr. Davids psalmer; men litet eller sällan av Moses böcker, allenast ena rese om året. Stycket som föreläsas skulle, eller texten, utvisade biskopen, sändes boken till honom som uppläsa skulle; vilken kallades ἀναγνώστης, lat: Lector; och sändes: Accipe, et esto Lector verbi Divini; ty under de förnämare präster, voro de ringare satte; se Tit: IX. Pastor. Varandes mäst i bruk, att det boken som begynte läsas, skulle läsas ifrån början till slutet; bortskydemis; Oliknandes sedermera en annan delning av Epist: och Evang: som kommer att berättas, Tit: IX. under ordet: Text. 5. Uttyddes det föreläsna stycket, av en annan, som kallades προεστώς, lat: Praecidens; då församlingen såto alle steder. 6. Blev efter uttydningen en av St. Davids psalmer sjungen. Vilken sed i många stycken, än är här behållen; jämväl i de följande näml: A: Personerna som gudstjänsten förrättade voro såväl Episcopi som Presbyteri och Diaconi; se Tit: IX. Präst; och det redan i Origenis tider, vilken dödde i Tyro, A. C. 254. Men sedermera blev sådant förbjudit för de gemenare av prästdomen i de Africaniske församlingar; såsom Sozomenus Lib: VII: Cap: 19. Socrates Lib: V: Cap: 5. intyga; av orsak att de kunde insmyga av oförstånd uti deras unga år, några galna satser; fast än Hieronymus tycker intet särdeles väl om detta förbudet. Alle präster som gudstjänsten förrättade; voro stående; såsom än mäst här än gängse är, så framt krafterna så medgiva; dock finnes, av kyrkohistorien och andra tidsböcker att såväl Christus som hans tjänare, hava dels stått, dels sutit. B: Ställningen angående, Så gjorde de förr, som nu, näml. 1. De stodo när texten eller texten upplästes. 2. Suto medan förklaringen avhandlades; ehurumäl Eusebius införer uti H. E. Lib: IV: Cap: 33; att K. Constantinus Magnus hade mästadelst stått under predikan. 3. Hade folket sina Responsoria adplaudendi et adclamandi mores; såväl uti Grekiska som Latiniska församlingar. 4. Avnötte de välsignelsen; i vidrig händelse blevo de offentel. straffade; som allt stämmer än nu med vår gudstjänst; även väl med detta följande: v. g: 1. Att prästen skulle med flat röst, och vakra åtborder, förrätta gudstjänsten; men ingenlunda med skrikande; horrida clamofitate, än mindre med bultande nävar i pulpeten, boken omkastande hit och dit; etc. visa sig ett histrio eller Komediants-spelare; vilket förarge-