152 / 1095

139 Font på svenska är påsk, uti gamla handskrifter så tecknad. Walafridus Strabo, Rer. Ecclesiast. Cap. VII. delar ordet af Grek. pascha, lat. är Pater, Sv. Fader. Stundom hafva och staft, v. g. Cæl. Rodig. lib. II. Cap. XXI. Onuphrius Panuinus Voc. Eccles. interpr. Baronius in Martyrolog. X. Fr. Junius in Cod. pag. CCLV. Meursius in h. l. och månge fler. Men hurumäl intet alle falla der med, at det skall vara rättast et Sveogötiskt ord; så är det dock allom klart kunnigt här i Sverige, at en fader kallas Papa eller Pappa; som en moder Mamma, el. Mamma, af amma, föda, gifva vatten; etc. och ty före ske intet ogilladt som ordet därifrån tagit; fast än J. G Vossius där gör. Dock måre huru det vara må med ordets ursprung, så är det ofelbart, at i förstone kallades alle Präster eller Lärare Papa, lika som Biskop; se Tit. IX. Suppl. §: 2; vilket klart är af Cypriani, Hieronymi, Augustini och fleres skrifter; i sednare tider kallades de äldre Biskopar med sådant hedersnamn; såsom det igenfinnes uti Can. LV af Carthag. mötet, efter Jof. Scaligeri Elench. Trihæref. och fleres vittnesbörder; til dess det omsider stadnad hos Patriarchen i Rom, som ock nu, allt sedan A. C. 1073, då Gregorius den 7, sig det tillmällade; namnes ock kännes. Men huru och när och varefter namnet påf eller påfven, tages för et särdeles rum; det må man aldeles förbigå; Dock i annor måtto, när en fattig kallas påfve, så kommer ordet intet af Papa, utan af lat. Pauper, paulul. parum, parvum; Gr. πτωχος, som bemärker; fattig, ringa, liten, klen. Påsk, af Heb. פסח som bemärker framgång; lat. transitus; derföre at Jord-ängeln gick förbi Israels barnas hus i Egypten, som hade strukit lammets blod på dörträen, när de Egyptiers förstfödde dräptes. Exod: 12. —; se Glassii Phil. Sacra: lib. 4. tr. 3. p. 775. Seb. Schmidt. Fasciculus Disputationum p. 230. Qvensted. Antiq. Bibl. p. 835. Sigon. de Republ. Hebræor. lib. 3: Cap. 9. Crelii Prompt. Bibl. ad v. pesh Lundii Sanct. Jud. lib. 5: Cap. 10. och månge flera. Tertullianus adversus Judæos Cap. 10. Ambrosius lib. de Myst. Pask. Cap. 1. och någre flere, tyda påsk af Gr. ordet: πασχω, lat. Patior; Sv. lida; men de förenämde Lärare ogilla det med goda skäl. Hurudan Gudstjänst i forna dagar de särskilt hållit på Påskadagen, näml. med Alleluja-sång; med et fackeltåget lagdt i ena fickan, det de snart hafva; med påsk- el. Alleluja ljus brinnande; etc. etc. då alle tvungen ige begått herrans nattvard och måst betala åt Prästen derföre Skriftpenningar, påskmål kallat; det är kunnigt af många gamla handl. se Dikmans Ant. Eccles. p. 121.