180 / 1095

1. Hudiksvalls Nya Stad. med segerfanan i kyrkorna; likväl förärat af då varande kyrkoherden i S. Mariæ församling uti Stockholm, Mag: Jon Arnell, efter sina föräldrar, Lars Jonsson, hvilken afsomnade 1670, och hustrun Carin Eriks Dotter, som dog 1674; såsom den tryckta grafskriften in uti ovalen fästad, utvisar. Epitaphium Lefvernets varaktighet Beskrifvet och lämpat till den äreburne, välacktade och välförståndige, fordom rådmannen i Hudiksvall Lars Jonsson Som i en salig stund skildes ifrån verldens mångahanda besvär uti Uppland, där han var, på sin resa stadd, den 17 Augusti 1669, och christeligen uti Hudiksvall begrofs den 2 Januarii 1670 Samt hans kär-älskelige hustru Den äreburne, gudfruktige och dygdesamma Matrona Hustru Karin Eriks Dotter hvilken efter en christelig vandring i andan afsomnade 1674 den 4 Februarii, och den 24 ejusdem med tillbörlig heder infördes uti grafven til sin salige käre man i ofvanberörde Stads kyrka. Den salig döde till tacksamlig eftertänkelse och yttersta äretyanst. A: På förra sidone om linien Korta och otta är den tid, vi här i verldene lefva, Så snart vi födas här ju, vi dö och begynne, Så fort som vår ålder här ökas, så fort den ock minskas Vid vårt lifs ingång, ock döden sitt intåg anställer. Vid ett seglande skepp vårt lif med rätta då liknas: Om den seglande går eller står, han ligg eller sitter, Måste han dock med hast till den ort, dit skeppet det rinner. Samaledes ock vi, vi sofva, vi vaka, vi vandra, Vi märka eller ej, vi vilja, vilja ock icke, Hvart ögonblick, hvar tyma och stund, til änden dock skynda. Billigt förty vårt lif med döden sitt namn må förmända, Efter vi dageligen dö: Ty lifvet dageligen förnötes. Vår första ålder sig ställer ej sjelf; den medelst är omsorg, Bekymmer, besvär; den sista hvar ålderdoms felen. Vår lifs tid, är antingen nu, eller var, eller kommer: Den som var, är ej mer; den nu är, är fast obeständig;