AI-städad text
och andra, att åter igen efterlåtit att få begrava de döda uti kyrkorna; vilket sedan att brukas har varit i landet efter allt. Huru det har gått med detta in i landet, kan läsas i Gretzeri lib: II: Cap: 8: de Fun: Christian: även Onuphrii libell: de Rit: Sepel: Mort: som tager inför ett stort register på förnäma personers gravstenar i många kyrkor och kapell. Jag nämnde, att här som annorstädes, efter inkommen kristendom, blevo gravställen hedrade med vackra namn; även kyrkogårdarne; vilka utgjordes även som kyrkio; varom §: 2. handlar; de så kallades : v. g. Coemeteria; Sepulchreta; Dormitoria; Conditoria; Conditiva; Depoetoria; etc. Sv: Sovrum eller vilorum; Guds åker; det och allmänt säga: Guds-åker; varandes mäkta eftertänkeligt, att hebréerna nämna dem, inte Beth mortuorum, Sv: de dödas hus; utan Beth dom: vivorum, Sv: levandes hus; såsom Pererius vittnar, även Schickard: de Jur: Hebr: Cap: VI: p: 169; ehuru väl allmänna namnen hos dem är etc. Och flera bekanta namn hos auctores v. g. Monumenta; Tumula; Ossuaria; Cineraria; Sarcophagi; Martyria; etc. ett främmande ord, att för sina barns gravställen brukar Fulgentius Placiades, när han kallar dem: Suggrundaria, såsom Casp: Barthius berättar, lib: XI: Cap: 2: Advers. Och även väl uti Grekland samt de andra orter, såsom här, kyrkogårdarna blevo anordnade med stenmurar, jordvallar, plank eller staketer; därom slutna läsas Strabonis, Taciti, Busbeqvii, Africani, Wormii, etc. skrifter.
Sedan 1730, blev förordnat här i landet av förnäma präster den goda och gl. seden ombytt att vissa gravställen till vissa och att liken skulle begravas i ordning, en efter annan på kyrkogården, utan anseende till gravställen.
§: 6. [Supplementum.]
Huru här som annorstädes, mera fordomdags, än som nu, kyrkogårdar och de dödas gravar, äro mycket vårdade och i helighet hållne; därom vore nog att berätta; dock i korthet är detta, att vid landena giva varifrån detta samlet är, och varföre penningar för gravöppningar givas; etc. etc. Item.
Att både hos hebréerna, som hos grekerna och latinerne, jag nämner här inte bevittningarne; var det så gott och giltigt upptagit, att de dödas kroppar skulle få ligga i ro; då näml. när de blevo begravna, varest de ständigt ligga skulle; eller som det ses ofta allmänt.