AI-städad text
45
(Skrifvet 1 Cor: 9: v. 13. 14. p. p. och Paul: De som tjäna vid altaret, böra få sin näring av altaret; p. p. kan väl förstås om grevar och lärare, och om deras underhåll; såsom om andra rätta arbetare; men så kan ingalunda därmed förstås någon besynnerlig tionde-del; utan allenast nödtorftigt uppehälle; mera eller mindre, som skäligt är; vilket och Tarnovius, Reinking, Dedikenius, Joh: Azox: Bened: Carpzovius, J: Adam Osiander, p. p. p. intyga; fast än de påviske och de snåla munkar av deras ätt nog bladdra här om, att tionde hör än i dag prästomen till, såsom Leviterna i V. T. Men att nu i N. T. lika som de i V. T. böra och nu intet äga eller bruka några jordlotter i åkrar och äng; det gitta de intet föra, än heller efterleva; såsom Gentiletus pro fidel: Gal: Cap: 15: skriver; och dagel: exempel bevittna.
§: 2.
Vilken nu den förste vara månne, som i N. T. befallde tiondeavgiften utgöras åt prästerna, det är intet så visst att berätta; ty vad våra gamle kyrko-skalder inbilla, att Christer själv skulle bygga, och tionde givas, det kan vara snarare en sägen än sanning. Några äro som tillägna denna ordningen Kejs: Constant: Magnus, som regerade A. Ch: 307: - 337; det Wilh: Zepperus skriver de leg: Moral: Forens: lib: 4: Cap: 10. Andra gå längre fram till Carol: Magnum, A. Ch: 800; såsom Cranzius förmäler; lib: 1. Cap: 8. det dock J. A. Osiander ogillar, påståendes att Kejsar Otto, som lät bygga staden Magdeburg, A. Ch: 972, varit förste upphovsman; Theol: Casual: Lib: 5. Cap: 2: p: 569. Johannes Stella håller påven Gregorius 4: för en sådan tiondeordnings stiftare, i Sx. Ludovid regements bok, A. Ch: 834. p. Andra berätta annat; dock vare hur det vara må, så är mäkta eftertänkeligt det vår lärde Ol: Verelius skriver uti sin H: E. om kyrkostyrelsen, orden lyda så: pag: 34: p. ”Kejsar Constantinus, vilken församlingen har att tacka för sina mesta privilegier, påstod sig vara uppsynings-man [Episcopus] utom församlingen; det är: han förbehöll sig rättigheten att skärskåda och döma över församlingens utvärtes ärenden, så väl som om dess betjänter; men den invärtes beställningen, såsom att lära, utdela sakramenterna, bestraffa, belägga med kyrkoplikt; intet höra under sin, utan församlingens omhänder. Och sanningen att säga, emedan församlingen, genom kristne konungars tillskyndan, nyttjat så stora förmåner, och genom fleras välksamhet kan leva trygg för utvärtes våldsamhet, därtill med biskopar och kyrkoherdar uppehälles och belönas.”