61 / 1095

48 Secul: VIII. Att Gallicien av Spanien efter R. Alamiri befallning, föllo 12 st. biskopar ett möte, och upprättade följande punkt; detta var göromål angående: 2 Art: Att biskopen intet skulle få uppbära kyrkotionden av det som folket frambar; utan den borde användas till kyrkones förnödenhet. 3 Art: 4 och 5 Art: förbjuda biskoparnes snålhet vid präste- och kyrkovigningar; p. p. p. Och 32 Art: uti toletantiska mötet under R. Bisenandi styrelse, då 59 st. biskopar voro närvarande, består av sådant innehåll, nämligen: Girighet är en rot till allt ont, efter vilken och prästernes sinnen törsta; ty många taga det som kyrkan tillhörer, och således bliva kyrkorna förfallna och obygda; ty föreföre skola prästerne av tionden och offren, ärliga räntan och frukten intet mera taga än tredjving. p. p. Secul: IX. Efter Kejsar Carls befallning blev ett möte beramat i Arles, och sedermera uti Schalon, varest ibland mycket annat blev stadgat och strängeligen förbjudit, att prästerna ingalunda skulle gapa och fara efter vinst och inkomster, såsom skulle ropar efter maten. Och skulle falla för vidlyftigt att här införa något av det som skett är Secul: X. XI. XII. XIII. p. p. p. Är och enödigt, emedan nog och alle kungigt är, dessa två efterföljande ting hava allestädes visat sig framme, näml: 1. Att prästerna fast sammanblandat prediko-ämbetet och det världsliga regementet, och velat jämteväl bespilla om det som dock mera hörer under konungaväldet än till prästaskappan och predikostolen; uppdiktande dessutom allehanda medel att få inkomster, bedragande gemena hopen att sådant vore en Guds ordning och en lag lika som för varit sade i V. T. åt leviterna, och att värre, att de medelst kunde de med sitt väsende antingen förskaffa himmelriket, eller och sätta folket i band och störta dem neder i sjelfve (skada). 2. Är och icke sällan timat, att världslige överheten tagit bort ifrån prästerna ett billigt välde eller förordning uti åtskilliga mål, om kyrkoväsende; utan och nu mer eller mindre, nu allt samman, av deras inkomster icke allenast till krigsbehov, utan fast mera av hat och avund över deras inkomster, p. p. och det de icke själva kunnat finna, så hava råd-slagsmakare givit vid handen.