989 / 1095

S. 811, r. 6 nedifr. Om Hans Nilsson Gevalius se Hm., D. 1, s. 477, där han nämns Johan Gavelius. S. 812, r. 6 ff. Om sonen Nils Hansson Gevalius (Gavelius) se ibid., ävensom ovan s. 645 ff., där hans barn med Brigita Tollstenia är betydligt utförligare behandlade. Om fru Brigitas senare äktenskap med Paul Dalbom, länsman i Gnarp, se ovan s. 646. S. 812, r. 16. Om Jonas Gevalin se ovan s. 572 med kommentar. S. 812, r. 4 ff. nedifr. Om Petrus Hatzelius och hans maka i 2:a giftet Margareta Gevalia jfr ovan s. 645 med kommentar; jfr även beträffande dem och deras i det följande nämnda ättlingar en utredning rörande släkten Hazelius i Leijonhufvud, Ny svensk släktbok (Sthm 1901—06), s. 256 ff. (bör dock nyttjas med kritik) samt särskilt V. Söderbergs förnämliga teckning av släktens äldre generationer i den av honom jämte H. Olsson och G. Heckscher författade levnadsteckningen över Johan August Hazelius (Sthm 1936; s. 7—60), s. 18 ff. S. 813, r. 2 ff. Om Hans Hazelius (Hatzelius), död 1760, se Hm., D. 1, s. 135 samt (utom Leijonhufvud, anf. st.) särskilt Söderberg i nyss anf. arb. (J. A. H-s), s. 19, 20—34, där ingående redogörelse lämnas bl. a. för det komplicerade och segslitna befordringsärende, som 1728 förde Hazelius till Bergsjö pastorat (s. 23—30), ävensom för hans verksamhet på denna post (s. 31—34). Det göres också i hög grad sannolikt, att hans påstådda böjelse för herrnhutismen och den betydelse detta skulle ha fått, av allt att döma överdrivits avsevärt, sålunda bl. a. av L. Landgren, Om de antinomistiska rörelserna i Hälsingland (i Tidskr. f. svenska kyrkan, 1849, s. 319—339), s. 325 f., liksom av C. J. E. Hasselberg, Norrländskt fromhetsliv på sjuttonhundratalet (synodalavh., tr. Örnsköldsvik 1919), D. 1, s. 149. Gentemot den uppfattning, som här gjorts gällande, har Söderberg (s. 34 f.) påvisat, att man i själva verket känner föga om Hazelius inställning i detta hänseende och att det tydligen är sönernas anslutning till herrnhutismen som — av allt att döma med orätt — återförts på fadern. Makan, Maria Schilling (r. 5 f.), avled 1777; hennes moder torde ha hetat Beata Winnerstedt (efternamnet skrivs olika, Broman; Vennerstedt; Hm, D. 1, s. 295; Wännerstedt; Leijonhufvud: Wimmerstedt). Äldste sonen Per (Petrus) Hazelius (r. 8) synes — trots Hm:s uppgift — ha varit född 1723 (Broman, Söderberg). Han prästvigdes 1751 till adjunkt hos fadern och blev 1760 hans efterträdare som kyrkoherde i Bergsjö. I hela 40 års tid uppbar han detta kall på ett i allo berömligt sätt, som tillvann honom församlingsbornas tillgivenhet i en mycket ovanlig grad. Se om honom — förutom Hm., D. 1, s. 135 och Leijonhufvud, s. 257 — främst V. Söderbergs ingående teckning i förutnämnda arbete (J. A. H-s), s. 34—50, men även en tidigare uppsats av samme förf. 'De herrnhutska Hazelierna' (i Vår lösen, Årg 2, 1911, s. 350—353). Det är också Per Hazelius som inom denna släkt och ifrågavarande bygd är den verklige föregångsmannen för herrnhutismen, som han torde ha mött redan under studieåren. Dock har det med rätta framhållits, att han alltid synes ha tillhört den mera nyktra och behärskade riktningen inom denna väckelserörelse och ej givit sig de urartade, blodsentimentala känslofrosserier i våld, vartill rörelsen under den s. k. sållningstiden hemföll. Detta är anmärkningsvärt särskilt därför att han veterligt stod dessa kretsar nära — dit hörde ju hans yngre bröder, och det ådagaläggs också av det sällsamma sätt, varpå hans äktenskap med kyrkoherdedottern Sara