Sida 944 i originalet

944 Efterskri ft. utnyttjande av det rika materialet — icke minst Bromans självbiogra­ fiska skrifter — har författaren först och främst lämnat en sympatisk och uppskattande teckning av Bromans person, levnad och verksamhet (s. i—48). I ett 2:a avsnitt har han översiktligt redogjort för det vik­ tigaste av Bromans författarskap, i kronologisk ordning efter de olika skrifternas tillblivelse (s. 49—59). Ett 3:dje kapitel är ägnat åt Stilpho Thorgilssons historia, som återberättas ganska ingående. Att Barr icke delade Risbergs tveksamhet ifråga om Bromans författarskap framgår redan av undertiteln på hans arbete »Vår förste romanförfattare».1 Han bemöter också (s. 85 ff.) de synpunkter Risberg anfört såväl i sitt katalogarbete som senare i brev till Barr, och dennes bevisning torde som antytt numera vara allmänt godtagen.2 Vid den tidpunkt, då Knut Barr slutförde sin ej märkliga men rätt förtjänstfulla avhandling, gavs det sedan åtskilliga år tillbaka inom Gestrike-Helsinge nation en landsman, som redan trängt djupt in i Bromans författarskap och bar på stora planer ifråga om dess bekant­ görande, vilket med tiden skulle för honom växa till ingenting mindre än en livsuppgift. Denne man var Karl Andreas Hægermarck, och hans levnadslopp kan icke räknas till de helt alldagliga. Han var född den 23 febr. 1868 i Arbrå, där fadern var handels- föreståndare ; modern var handlaredotter från samma socken ; hon till­ hörde släkten Noræus, som i fyra äldre generationer i streck uppburits 1 I avhandlingsupplagan : »Författaren till vår första roman.» 2 Sålunda finner K. Hægermarck tydligen Barrs argumentering överty­ gande (»Helsingboken», Ups. 1900, s. 273). F. Böök framhåller i sin avhandling ’Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809’ (akad. avh. Lund, tr. i Sthm 1907), s. 35—38 bl. a.: »Något skäl att frånkänna Broman författar­ skapet till det bisarra arbetet förefinnes icke, tvärtom synes mig åtskilliga drag i berättelsen öfverensstämma med Bromans personlighet och öfriga författarskap» osv. Schuck (Illustrer, svensk litt.-hist. (3:e uppl.), Bd 2 (Sthm 1927) ger vis­ serligen en dräpande karakteristik av Bromans opus men drar tydligen icke hans auktorskap i tvivelsmål. — Det torde böra tilläggas att när man nu tack vare arkivarien Gunnar Hellströms upptäckt av vissa dokument ’Till Olaus Bro­ mans familjekrönika’ (Personhist. tidskr., 1938, s. 124 ff.) fått en inblick i de skäligen trassliga omständigheterna i samband med hans giftermål, så kan detta sannolikt ge en viss belysning åt tillkomsten av denna skrift, som Böök anser sig »kunna beteckna som en paskill mot kvinnorna, uppburen af en ganska personligt färgad förbittring». Och därmed skulle också ges förklaringen till att Broman, som eljest så pass noga registrerade sitt författarskap, icke varit angelägen om att över huvud omnämna denna skrift. Men på dessa spörsmål är det givetvis icke möjligt att här närmare ingå.