100 / 1095

87 Skjutsar; sådana plägade bli så antagna efter hans dagar, här i landet, och så ganska länge i Lutherdomen, intill 1693 och ännu längre, att alla nyblivna präster foro omkring i hela landet, socken ifrån socken, att primissera; som det sades; eller sjunga sin första mässa; efter föregången utlysning på predikstolen; då under predikan sockneprästen gick med håven, att samla penningar, med stor möda. Huru då dessa nyflyttade präster begynte och sjöngo deras predikan; det må man väl; men blyges att sådant här införa. Skalden kvad således: Vox prætereaqve nihil. Förutan detta blev ock eftersyn av Staffan tagen, som var en stor hästfrämjare, att prästerna hade sköna klippare, springare, slädbärare, stortravare, som höllos på stall till nöden ändan, intet till dragare; utan endast för vägfarare och att rida och åka i kapp med andra; o.s.v. vilket var gängse ända fram uti mina unga dagar; följes nu icke så. F. Som högfärd är en styggelse, och girighet ett rot till allt ont; i synnerhet hos präster; varav det svenska ordspråket är kommet, det ock Daniel Anander, V. D. Comm: i S:t Clara införer uti sin bok, Nova Concion: Meth: non Nova; Att på Guds barmhärtighet, och prästens girighet, är ingen ända; Sect: VIII. §: 2. p: m: 195; Så råkade ock Staffan illa ut, för dessa laster skull, och föll i missförstånd, hat och ovänskap med landets innebyggare; ju längre, ju värre; så att han på slutet såg sig intet annat före, än rymma därifrån; vilket ock omsider skedde. Men lyckades intet bättre, än föresatt var i vägen; ty när han var kommen på stora skogen, som är emellan Bergviks socken; den itu nämndes Skog socken; se min Glysisv: I: Bock: II: Del, Cap: I §: 1. och Hamrånger, vilken skog, 3, mil lång, efter nya räkningen, men 6, efter den gamla; kallas itu Tonnebro-heden; Messenius, nämner den Odmalen; så överföllo honom skogsstrykare och illgärningsmän och slogo honom jämmerligen, att han död blev; dock förmådde så mycket befalla sina tjänare och stalldrängar; vilka icke särdeles trogne och hjälpsame voro; att föra sig tillbaka igen till Norala och där honom begrava; vilket ock skedde; såsom Vastovius, Messenius, Torgill Arnkiel, Arnold Wion, Paullinus, och någre flera vittna; Men att förenämnde Arnkiel nämner orten Natolia; de converf: gentil: Cimbrorum, p: m: 282, och Wion Norda, in Ligno Vitae Lib: V. det är orätt och tryckfel. På vad år detta dråp skedde; därom skrives intet; får jag gissa, så var det på hans 65 ålders år; av orsak, att den förbemälte kyrkoherden i Norala Hr. Lars Norelius; lit: C: införder i orten, ganska