1000 / 1095

också guvernör i Pommern — utfärda fullmakt för Brunner, begick denne, som föreslagit en annan officer till befattningen och tydligen ej ansåg Brunner, den forne tjänaren, värdig, den djärvheten att till en början underlåta att utföra befallningen. Han föll visserligen snart nog till föga, men fick mottaga två ytterst skarpa och hotfulla handskrivelser från den 15-årige konungen — i den förra av dessa berörs Brunner direkt, i det att konungen uttryckligen befaller Bielke att bevisa »Ryttmästaren Brunner all bevågenhet som haver strukit edra skor och är nu vår Ryttmästare och I måsten underdånigen honom lyda om vi det eder befallt» (Handlingar rör. Skandinaviens hist., D. 17, 1832, s. 283 ff.). Dessa brev visade tydligt, att Bielke ådragit sig ej blott sin herres onåd utan även hans misstro. Underblåst av Bielkes fiender och ytterligare skärpt genom oförsiktiga steg från hans egen sida, ledde denna stämning snart nog därhän att Bielke arresterades och inför Svea hovrätt ställdes under åtal ej blott för sitt trots mot konungens bud utan för en mångfald moment i sin ämbetsutövning, den politiska och diplomatiska verksamhet han bedrivit m. m. Det kan alltså med ett visst fog sägas, att det var Brunners befordringsfråga som i sin mån utlöste den bekanta högmålsprocess emot Bielke, som nu följde och som ledde till hans fall. Denna har flera gånger blivit mer och mindre utförligt skildrad (särskilt av O. Malmström 1899, G. Wittrock 1917 m. fl.; jfr även redan Fryxell 1858). Brunner adlades 1703 (von Brunner), blev major 1710, överstelöjtnant 1712 och erhöll överstes titel 1719. Han avled 1732 i Greifswald. Han var gift med Anna von Stijpman (Lewenhaupt kallar henne N. von Steijpe), som levde som änka 1740. Elgenstierna (I, s. 638) ifrågasätter, att hon varit dotter till referendarien vid hovrätten i Greifswald Franz Stijpman, adlad von Stijpman, men ej introducerad. I äktenskapet med Brunner hade hon en dotter Barbara Regina, som dog 1729. Från ett tidigare gifte med en Reisner medförde hon en son Carl Christopher och en dotter Barbara Christina; dessa adlades med styvfaderns namn. Carl Christopher von Brunner blev ryttmästare vid Västgöta kavalleri och dog ogift. S. 835, r. 19. Om kyrkoherden i Lundby, Vgl. (ej Långnäs), senare i Säve (Bohusl.) Göran (Georg) Schröder (f. 1653, d. 1704) se Skarstedt, Göteborgs stifts hm. (ny uppl.), s. 335 f. (och passim); enligt samma källa voro hans döttrar sju. S. 835, r. 23. Margareta Schröders (d. 1773) make i 1:a giftet var källarmästaren i Stockholm Casten Standaert (Stanaert är tryckfel) f. 1670, d. 1725, se Örnberg, Årg. 11 (1896), s. 424. Om maken i senare giftet, biskop Georg (Göran) Wallin d. y. (f. 1686, d. 1760), ges det en omfattande litteratur; se särskilt T. Andræ, Minnestekning över Georg Wallin d. y. (i Sv. Akad:s Handlingar ifrån år 1886, D. 45, 1934, s. 26—489; även tryckt som: Georg Wallin d. y. Resor, forskningar och öden, Sthm 1936) med anförda källor och litteratur. Om hans familjeförhållanden, se bl. a. Lemke, Visby stifts hm., s. 51. De av Broman nämnda sönerna i Wallins 2:a gifte adlades 1756 under namnet Wallenstråle; Fredrik Ulrik (d. 1795) blev tit. kansliråd, och Martin Georg dog 1807 som biskop i Kalmar, se om dem bl. a. Elgenstierna, 8, s. 669 f., om den sistnämnde även B. Olsson, Kalmar stifts hm., D. 1, s. 75—86. Jfr ovan kommentaren till s. 722. S. 835, r. 4 nedifrån. Emerentia Schröder var först gift med kyrkoh. i Abild (Hall.) Petrus Hermanni (Skarstedt, anf. arb., s. 78). S. 836, r. 1—10. Uppenbarligen har sammanhanget med den närmast före-