126 / 1095

113 tyra i Sverige bygga låta, A.C. 850. Se Speg: Ä. p: 2, Del. Cap: IV. p: 48. Helg; Högtid; från Fest. Helgedag; av Sv: helga; helig; lat: Sanctus, Sanctificare. lat: dies festus; se Speg: Gloss: p: 178. De dagar delades uti Helgedagar och Söndagar, vardagar eller arbetsdagar, då var och en arbetade; solle de på helg-, högtid- eller högtidsdagar skulle de göra sin gudstjänst. Somliga helgedagar voro de så kallade högtidsdagar, såsom Jul, Påsk, etc. de så mindre, halv- eller lätthelgedagar; se Loccen: Antiq: S. G. — Verel: Lex: S. S. De stycken helger eller högtider, och helgedagar, bära inte allenast namn av helgon, som på stycken dagar dyrkades; utan i synnerhet av gamla ordet hälgd, som bemärker frid, stillhet; lat: pax, silentium; se Dikm: Ant: Eccles. 8: til: §: 2. pag: 70. Messenius i Swe. R: skriver, att Göta land och Svea land voro de helgaste land i Norden; h.e: de fridsammaste, bästa och skönaste; var av någre finnas som beta vårt land Hälsingeland; se I: M av Glysisvallur. Häll, hälla, Sten-häll; lat: lapis, saxum. Gravhäll, hel-häll som lägges över de dödas gravar; se tit: II. Men att stå på bred-hällan, breda-stenen; det är, träda i äktenskap, gifta sig; lat: inire matrimonium; är kommit det av, att brudgummen och bruden, när de vigdes eller signades av prästen i kyrkan; se Brud; hava stått och stått, uti Uppsala domkyrka, och S. Eriks kapell på en bred gravhäll eller häll, som här ligger än i dag, 43 steg ifrån västra stora dörren ytterst i stora gången; som icke allenast är den äldsta stenen utan ock den bredaste; var under fru Caterina Engel, ärkebiskop Folkes syster, med tvenne tvennes söner, Johan och Karl Erlands söner begrovos vid åren 1296 och 1314. Såsom Peringf: uti Monum: Uller: 2: § 1: Cap: 5. p: 25. och Cap: 8: p: 78. utförligen visar; rättandes i det mål både Hadorph, och Scheffer i Upf: Ant: p: 242; vilka stenen denna något annor, aftagit. I Här i Hälsingekyrkorna finnas månge gravstenar in [uti] choren på vilka brudfolket står medan de vigas. Jul; Jul-helg; helgedag; är en välbekanter högtid, som firas till Christi födelses åminnelse; Sen vad än ordet, Jul, är kommit; det om finnas åtskilliga meningar, ty Somlige härleda det av hebr. Jubal, [Hebr. tecken], som bemärker ibland annat horn, lat: buccina, blåsa i horn, jubilare; såsom det gladel. skedde på hebréernas jubel-år; Klang-år; Lev: 25: 10. fastän många meningar finnas vara om detta; se Sigonii de Republica Hebræorum, lib: 3. Cap: 1. Cunæi de Republ. Hebræor. lib: 1: Cap: Glysisvallur II. 113