AI-städad text
nog funnits av dessas legender, fabler och skrifter; såsom Bellarmini, Hardinge, och Joh: Damasceni; att allenast ätminstone här vid, skallanmärkas; så att en som dem läser, måtte få ondt i magen. Jag får här endast införa något om de förenämnda heligbilderna, att här med visa prov av deras fabelverk:
1: Om de många crucifix eller kors; varandes allmänna sägnen att Constantini Magni moder Helena Augusta har Christi kors funnit A. C. 326; och att Constantinus Magnus varit den förste som ett sådant Signum Crucis, duobus lignis transversum conjunctis, hade uppsatt; såsom Eusebius vilken levde i samma dagar, berättar; lib: I: de Vit: Const: Cap: XI; kallandes det owirjQiov arj/usHov. Men huru detta, i synnerhet om Helena, är falskt uppdiktat; det utmärker bland andra, Dorscheus i Heptad: Dissert: Hist: Theol: II. Och den som vet vad trä är, och har legat på jorden, eller neder i mullenvallen, över 300 år, han kan lätteligen förstå denna sägnen vara av lika övning, som det berättas om prophet: Samuels döda lekamet; som dog och begravdes i Sauls fäder, många 100 år före Christi människoblivande; att han A. C. 406, blev hel och hållen igenfunnen i Canaans land, och förd till Constantinopel; Eller som Ignatii kropp, som vildjur undtogo, blev i Theodosii dagar, oskadad igenfunnen. Dock hava munkarna så mycket här med uträttat, att kors och korsande här varit mycket gängse, och än är hos den enfaldiga menigheten; se Tit: IX: ordet Kors; brukandes det så mycket hellre, som i hedendomen kors; eller Thors hammaren här i stor vördnad, till gagn och galder, gängse var; varom våra antiquarier mycket skriva.
2: Förutan förenämnda Crucifix, var ock ett annat korsv mycket brukligt här i våra kyrkor, som det ock mångestädes än i dag igenfinnes, varandes utskurit på en liten tavla, med dhet över målat and blodstänkt ansikte; vilken tavla är ungefärlig 1 aln bred, 1 1/4 qvarter lång; utsättes p p: Cap: IX. a. §: 3. Orörlig, lutandes med foten litet tillbaka, sattes i forna tider vid kyrkodörren; etc. etc. Sägnen om detta är således: att frälsaren Christus i sina förnedringsdagar hade sänt, jämte egenhändigt brev, till de Edessers konung Abgarum sin nådbevis, vareft hans ansikte fanns vara avmålat; så att Abgarum därav kan igenkänna Christum, och hållit med honom brevväxling; såsom detta brev ock införas uti Sixti Senenf: Bibliot: Lib: II. p: m: 83. Andre berätta här om annorledes, nämligen att Veronica, en matrona i Jerusalem hade mött Christum, när han leddes ut till att korsfästas, och då på vägen avtorkat blodet, spotten och tårarna av hans ansikte med sin näsduk, på vilken då hade blivit intryckt hans ansiktes bild.