AI-städad text
vid Pictavia A. C. 544, eller där omkring, när den prästträr de Kräften och Abboten Columbanus där predikade. Men om de på den tiden redan utmålade predikstolarna med de så nämnda omvärden eller lymlare, det är ovisst; fastän man här i landet har sedt ingen himmel vara satt över predikstolen, utan allenast en hängande stjärna, såsom i Beråker socken, etc.
§ 7. [§ 6 saknas.]
[Supplementum.]
Ehuru högt de förenämnda beläten blevo uppsatta, så väl på väggarna, som i äreminnet; så voro de dock träklabbar, och kunde varken med mun, eller händer sig försvara, eller flytta fötterna, när någon fara var å färde; blivande många förändringar underkastade; och icke de, utan deras tillhängare; såsom följande berättelse kan utvisa: Nämbl. De voro väl först upptagna i Cappadocien, och därifrån sända till Italien, varest biskopen Paulus Nolanus, A. C. 425, lät dem uppsättas endast för den orsaken, att folket som sammankommit till att hålla gudstjänst, måtte hindras ifrån onyttigt tal, och av sådana bilders påskådande få tillfälle att ärindra sig helgonens leverne, martyrer och saliga hädanfärd. Men det varade intet länge, för än detta usus vändes in abufu och spredes omkring som en pest; därför nödgades Epiphanius, biskopen i Cypern i sin tid; Amphilocius, biskopen i Iconien, Serenus i Massilien av Frankrike, etc. att sådant hämma; men det slog alldeles fel, A. C. 692 uti Synodo Trullana Quinisexta (som det kallas), emedan där skulle till slut avgöras vad kyrkligt tillförende uti det 5 och 6 mötet beslutit var; varest Can. 82 uttryckligen kallar beläten Anzao s. Venerabiles. Och ehuru väl A. C. 700 blev en tvedräkt här om, i det en hop av biskopar stodo fast på belätenas prövning, i förmågo av förenämnde mötets slut; en del stred där emot, i synnerhet i Constantinopel, emedan kejsar Philip Bardanes hade låtit sammankalla ett möte, varest beläteförsvare ogillade alla beläten; det och Leo Isaurus gjorde, A. C. 727. Men påven Gregorius den II lade sig häftigt där emot; satte Isaurum i bann, och med de Francers tillhjälp drev honom utur Italien; ty fick detta oväsendet svåra överhanden så i det romerska som i Frankrike och flera länder, hjälpt av en vid namn Damascenus, som hade namn av stor lärare och församlingens pelare, på samma sak arbetare [var]; och kallas därför av Mart. Chemnitio och Montacutio, belätefrämjares patron; utfärdandes många skäl att stadfästa sådan fåfänga; såsom
1. Att Gud själv gjorde människan till sitt beläte.
2. Att beläten tjäna till de avleddas heders.