40 / 1095

27 [...]. 33. Belätenas dyrkan nekade; ty Jiulf det skedde A.C. 870 eller 869. 1) Man af fatt skönjas, att af de svagare män eller qvinnor, lyckas belätenas dyrkande ha största framsteget; och sedermera finn en pest reda och länge grafferat, äfven A.C. 1120; såsom Zonaras på sin tid berättar; likaledes Nicetas som lefde vid början af Secul. XIII; ehuruwäl på konstliga orter, i synnerhet Frankrike, höll sig nära nog in till 1200, efter den prisvärda K. Caroli Magni goda förordningar om Beläten. § 8. [Supplementum] Spurven det har varit beskaffat med Beläten här i vårt Helsingland; det kan man någorlunda finna af det som berättat är i föregående §. §. varandes detta uti kort begrepp infattat, att emedan de här i hedendomen; hvarifrån många lärare vilja påstå att Belätemaskeriet först är utkommit; voro vante att dyrka sina afgudabeläten och dem vörda såsom gudar; så var intet svårt för kristne lärare som dit inkommo, att öfvertala folket till sådan belätedyrkan, hälst de voro kluga, att sådane j j q utes kunna gräta, tala och göra underverk; samt befrämja fleras vinneliga bätnad på sto eller skratt, etc. etc. så att de antingen hafva tillbedit belätet, såsom sjelfva exemplar, af den eller den person; eller åtminstone under belätet ment den, som det afbildade; vördande i så måtto mera sjelfva person, och något mindre hans beläte; Såsom än i dag, tör hända! mången för sed hafver af den enfaldige hopa nom, hwilket nogsamt jag, och flere med mig, funnit lyhmer, när vid kyrkornas förbättrande, fönstrens utpinnande, etc. sådant träbeläten äro undantagen och å sido satt; varandes nogsamt kunnigt, hvad andre af större ljus om säkerande beläten förstå velat; så att Nicol: Lyranus må väl föra sin ord öfver Daniel: In Ecclesia Dei populus fæpe decipitur a Sacerdotibus, fictis miraculis, Lucri causa. Tit. III. Om Kyrkogårdar. § 1. Kyrkogårdar, större och mindre, finnas här i landet vid alla kyrkor, hwilke åtminstone äro jämbördige med sjelfva kyrkan eller ock mycket äldre; emedan af kyrkohistorierne kunnogt är, att på de rum och ställen, hvarest de dödas begrafningsplatser varit, folket icke allenast hållit sin