AI-städad text
Cap: 26 §: 2; kunnat matande mycket vackert att läsa, vad nu en riktig tionde har skrivit Brunnemannus uti J. Eccl: cum Not: Strykii, lib: 2: Cap: 6. §: 14. och än mera J. A. Osiander uti Theol: Cas: P: 5: Cap: 2. och många flere. Låtom oss lämna utlänningar och komma till det begynta om tionden här i Sverige.
III: Stiftsbildningen.
§: 1.
Att här i Sverige har varit nästan lika beskaffenhet med tionden som uti andra riken, det kan ingen med skäl neka. Vad i hedendomen skedde och med deras avgudapräster; det vore allt för vidlyftigt att skriva om; nämner allenast det, att som alle både inne och läge inom lands och ganska många utom lands blotade eller offrade åt avgudarne oändeliga gåvor, så blevo ock deras källar eller präster otroligt givna. När då detta allt för tjocka mörkret med mycken möda kom att fördrivas på kyrkohimmelen och små ljusa strimmor upplåta av sanningens ljus, varade intet länge för än den skadeliga töcknen och förgiftiga dimman uppsteg utur vida och djupa påviska träsket och myran, som förvillade både hjärnan och själen; så att folket här intet bättre, utan snarare värre rådade ut, såsom på andra orter i Europa; till dess Gud av sin stora barmhärtighet uppväckte Konung Gustaf Eriksson [Vasa] att lysa som Kejsar Constantinus Magnus, fria och försvara församlingen ifrån djävulska ränkor och mänskliga djävlar; jämväl hvad tionden angå månde; som av det följande korteligen kan påminnas.
§: 2.
Huru ifrån A. Ch: p. p: 830, uti K. Björns regements tider, då kristendomen kom först in i riket, de påviska präster hade att råda över tionden, men intet konungarne; det utvisa till överflöd våra krönikoskrivare, icke allenast vid början, när de främmande präster, hitsände ifrån ärkebiskoparne i Hamburg, väldet åt sig taga månde, såsom Ansgarius, Rimbertus, Adalgarius, Hogerus, Reginvard, Uno, Adaldag, Libentius, Unvanus, Libentius, Hermanus, Alebrand, Adelbertus, Liemar, Humbertus p. p. hälst de voro utsände både av kejsare och påvar, och således av stor myndighet och frihet såsom dyre legater; utan och sedermera, när egna biskopar och kvarsittande andelige män regerade så i det ena stiftet som det andra, v. g.