897 / 1095

införskaffa brevledes från en mångfald olika håll. I vad mån det härvid inom skilda släkter kunnat föreligga genealogiska anteckningar, tabeller o. dyl., som han kunnat få tillgodogöra sig, är det ju vanskligt att uttala sig om, men att det härvidlag skulle ha rört sig om mera betydande ting har man väl knappast anledning att räkna med. Oftast har det nog gällt enstaka uppgifter av en skäligen begränsad räckvidd, vilket måste ha varit liktydigt med en brevväxling av högst betydande omfattning. Uppenbarligen var Broman i sin fulla rätt, när han, som vi sett, förklarade, att verket tillkommit »icke utan mycken möda av korrespondenser». Då otvivelaktigt det mesta av denna brevväxling torde ha gått förlorat, kan det möjligen förtjäna påpekas, att något därav i ett par fall kommer till synes i den här meddelade kommentaren, sålunda rörande hans förbindelser med dåvarande komministern, senare kyrkoherden Laurent Portuan (1739, se nedan kommentaren till s. 753 ff.) och med dåvarande hovrättsassessorn, sedermera tituläre landshövdingen Sven Gestrin-Lagerstam (1741, kommentaren till s. 616). Att han även själv i sin tur kunnat bli konsulterad inom detta ämnesområde, därtill av en så betydande forskare som A. A. von Stiernman (1746), framgår av kommentaren till s. 857. Det säger sig tämligen självt att ett verk, som grundats på ett material tillkommet på sätt här ovan antytts, ej kunnat undgå ojämnheter och luckor och jämväl på sina håll kommit att förete mer och mindre uppenbara felaktigheter. Och att påtagliga behov av suppleringar kunna yppa sig ligger i sakens natur — låt vara att man ju sedan kan tveka om, hur långt dessa så böra drivas. Trots att vissa lättare ändringar och utfyllningar kunnat göras direkt i texten (alltid inom klammer), har det sålunda knappast ansetts försvarligt att så att säga utan vidare publicera ett arbete som detta i det skick, vari det föreligger, och låta den behövliga överarbetningen anstå, till dess att en kommentar till Bromans verk i dess helhet en gång framdeles må kunna komma till stånd. Det torde till och med kunna ifrågasättas, om ej ett dylikt förfaringssätt nära nog skulle ha inneburit något av en otjänst åt den genealogiska forskningen. Att för övrigt redan Broman själv åtminstone till en viss grad var medveten om sitt arbetes brister framgår dels av det ovan anförda citatet ur hans rimmade Personalier, dels av vissa uttalanden i företalet till hans Ättqvist. Det är under dessa förhållanden helt naturligt att i vår tid det önskemålet allt starkare gjort sig gällande, att Bromans verk före publiceringen bleve så att säga konfronterat med åtminstone det mera väsentliga av den rika litteratur inom i första hand genealogi och biografi men även inom topografi m. m., som numera står forskaren till buds. Ett försök i denna riktning har också gjorts, och resultatet föreligger här i form av en serie anmärkningar till de uppgifter, som av ena eller andra anledningen befunnits böra förses med dylika. Härvid bör emellertid betonas, att denna kollationering... 1 Även i sitt företal till Ättqvist nämner Broman, att »arbetet icke ringa varit, i synnerhet att föra brevväxlingar och sammanleta de så kallade Personalier». (Det sistnämnda uttrycket bör måhända fattas i en mera allmän betydelse såsom liktydigt med biografiska uppgifter, men kan möjligen också anses ge en antydan om att till hans material även likpredikningar (i tryck som i handskrift?) varit att räkna.) 2 Han talar här (vår edition s. 561) om »dessa mycket bofälliga Ätt- och Stamgårdar» och gör antydningar om den kritik han väntar sig — och, som det förefaller, redan fått röna — av »Nattens söner och mörksens döttrar» för »revor», väl snarast ofullständigheter i hans verk.